"Vi packade in oss i den gamla 245:an. Sommarvärmen var tryckande tung och klibbig. Bilrutorna var helt nervevade, i ett desperat försök att mildra värmens fasta och svettiga grepp. Alla är fastspända. Jag sitter i det främre passagerarsätet. På förarplatsen sitter Du, vänd snett bakåt för att kontrollera så att alla är med och redo. Ditt vänliga, mustaschprydda ansikte. Sommarbrun. Iklädd shorts och skjorta. Bilen börjar rulla på sin färd. Leende läppar. Skrattrynkor. Bekymmerslösa resenärer. På väg. På väg mot någonstans."

"Vi är många. Samlade. I en restaurang, runt ett bord. Vi firar! Allt är som vanligt igen!

Välbekanta ansikten, men samtidigt otydliga. Obetydligt otydliga. Alla utom ett. Ett ytterst välbekant och välkommet ansikte. Glädjen strålar från ögonen. Skrattet ekar igenkännande i rummet. Som om det aldrig varit på något annat sätt. 

Med fumliga händer försöker jag få kontroll över min kamera. Objektivet är inställt på 150 mm. Alldeles fel. Med ögat mot sökaren zoomar jag ut. Autofokus. Snabba tryck på avtryckaren. Två bra bilder etsar sig fast på hornhinnan.

Alla ställer sig upp. Fattar glasen. Höjer armen. 'Vi utbringar ett fyrfaldigt leve. Han leve: Hipp hipp......' "

Inget mål på färden.

Inga "Hurra hurra"-rop. 

Inget mer.

Enkom ett abrupt uppvaknande.  

Tomt.

Tomt på allt.

Utom insikten om tomheten.