life-begins-in-malmoe

Alla inlägg under juni 2010

Av Niklas Herrström - 23 juni 2010 22:49

Inspirationen är...out the window.




På ett sätt längtar jag till hösten. Då blir jag "påtvingad" renovering igen. Jag är faktiskt nästan lite sugen (observera nästan). 




Men först - sommar!




Må väl.

ANNONS
Av Niklas Herrström - 15 juni 2010 23:21

Magiskt ljus. Magiska miljöer. I en magisk stad. Fantastiskt!


  

  

  

  


  


  

  

  

  


  


  


  

  


  

  


ANNONS
Av Niklas Herrström - 9 juni 2010 21:32

Så är den här - uppföljaren.



Sorgen

Uppföljaren till den sorg som en gång belägrade min kropp och själ. Den sorg som förmörkade allt och gjorde blotta existensen dyster. Den sorg som, i sina allra värsta stunder, kunde kullkasta allt hopp och tankar om fortsatt mening och liv.


Den sorg som uppstod i ett ögonblick, men som kommer att stanna för evigt.


Likt en fjärils vingslag orsakade det sista andetaget en bris som, utan hinder och omsvep, växte till en orkan utan dess like. Denna orkan som sedan dess rastlöst och oförtrutet pinat mitt hjärtas landskap. 


Denna orkan som samtidigt låter sina vindbyar svepa med lena fingrar över det härjade landskapet. Tröstande och välmenande fingrar. Vindbyar som minner om en annan tid - om minnen. Om känslor. Om trygghet. Om glädje.


Sorgen försvinner aldrig. Vinden slutar aldrig blåsa. För evigt är jag fast i deras våld och pinor. 



Glädjen

Glädjen finns dock kvar; den som så många gånger delats. Minnena finns kvar; de glada och bekymmersfria, de med framtidsdrömmar och hoppfullhet - fulla av förväntan. Orden finns också kvar; samtalen, diskussionerna, berättelserna, den delade tystnaden. Känslorna finns kvar; starka ord, känsloyttringar. Kärleken finns kvar; den eviga - den odiskutabla. 



Tryggheten

Var tog den vägen?


Du fanns alltid där. Påtagligt verklig och närvarande. Fysisk. Som en väktare, ett vakande öga, en fyr i det totala mörkret. Du fanns där. Lugn, trygg, bekymmersfri och alltid med tid. Oändlig tid att dela med dig av. Oändlig tid att lyssna. Tålmodigt. 


Minnena är många av din närvaro, din trygghet och din omtanke. Starka minnen. Plågsamt glädjande.



Saknaden

Oändlig. Smärtsam. Tårfylld - av glädje och sorg.


Egoistiska önskningar om en annan verklighet. Min verklighet - inte din. Din verklighet är vår och den nu rådande. Den enda möjliga. Den som gav dig ro. Lättnad. Saknad. 



Frågan

Varför? Ett ord. En fråga. Utan svar. För alltid.



Av Niklas Herrström - 9 juni 2010 20:36

Okej, jag erkänner!

Jag får svälja min stolthet. 


Det är dock lika "lätt" att svälja den som att svälja allt annat jag ger mig på att svälja (frånsett flytande föda/drycker, som turligt nog inte omfattas av min hjärnas sadistiska maktspel med min kropps reflexfunktioner).


Bulimiker önskar mig nog evig olycka, men vad ska jag göra? Svälja det också? Ha! Lycka till! 


En nedgång i BMI från 25,3 till 24,4 är ju "alltid något", även om det inte märks på mig (det var verkligen inte eftersträvansvärt, eller nödvändigt heller för den delen).


"Aktivt sväljande" upptar säkert tre timmar av min dag, sju dagar i veckan - sedan i december förra året.


Vem orkar skriva ett strukturerat och innehållsrikt inlägg när ovanstående tillstånd råder? Det är knappt att jag mäktar med det alltid.


I ärlighetens namn kan jag inte förstå hur jag orkat renovera och blogga i den utsträckning och omfattning som jag gjorde under kvartal ett?


Inte blir jag klokare av att inte förstå anledningen till denna anomali.


Säkert är att osäkerheten, och okunskapen med för den delen, till ovanstående grundar sig i det okända. I det som inte låter sig förstås. I det som vägrar att ge sig tillkänna.


Nog så. Acceptansen är inledd, och längs denna väg har jag vandrat sedan en tid. Fortsättning följer i den utstakade riktningen. Hur jobbigt det tidvis än må vara.


Nu kan det bara bli bättre.

Av Niklas Herrström - 2 juni 2010 21:57

En kort arbetsvecka är slut. Endast tre dagar denna vecka. 52 plustimmar på flexkontot, vilket är en utökning med fyra timmar från förre veckans "jobbmaraton".


Vilken vecka det varit! Tyvärr i en tämligen negativ bemärkelse. Min arbetsplats/-situation är inte vad den en gång varit. Turbulens och intensivitet är numera konstant förekommande tillstånd i vardagen. Jag minns den tid då jag precis börjat på mitt jobb. Några månader (eller närmre ett halvår när jag tänker efter) förflöt utan att jag kände en tillstymmelse till stress, orimlig arbetsbelastning etc. Timmarna segade sig fram. Minuterna kändes nästan oändliga ibland. Rörde klockans visare sig verkligen framåt? Ibland undrade jag nästan hur jag skulle stå ut? Trivdes jag? Allt var så nytt. Flexkontot ekade tomt. Det var till och med så "illa" att jag fick "låna" tid av företaget. Minus (!!) på flexkontot. När hände det senast? Ja just det - för drygt fyra år sedan.


Det nyss författade stycket visar på en tid som bjärt står i kontrast till, framför allt, det senaste året. I höstas arbetade jag ganska många, och högintensiva, timmar övertid. Kvartal ett har varit lugnare, nästan lite väl lugnt och händelsefattigt.


Det börjar ordna upp sig nu...


Allmänintresset för min arbetssituation är antagligen noll och inget, men har du läst så här långt kan du lika gärna läsa lite till.


Jag anar en ljusning i den mörkare delen av jobbtillvaron. Nog så.



Framtiden. Denna tidsrymd fylld av oändlighet och oförutsägbarhet. Framtiden. Denna tidsrymd fylld av hopp och förväntan.

Framtiden. Denna tidsrymd fylld av mycket, men inte ofta analyserad i inlägg på denna blogg.


Framtiden. Ikväll gästspelar du, och huvudrollen är nästan din (huvudrollen är så klart min! Det är ju trots allt min blogg). 

I framtiden är det omöjliga möjligt. I framtiden ger arbetslöshet arbete. 


Tänk - att jag inte kommit på det tidigare!


Nästan lite smått genialiskt.



Må väl i den ljumma sommarnatten.


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se