life-begins-in-malmoe

Alla inlägg under november 2010

Av Niklas Herrström - 13 november 2010 21:35

Luktsinnet hos människan må inte vara det mest raffinerade. Nåväl, det är tillräckligt välutvecklat för att registrera tusentals dofter, lukter, odörer och ytterligare några definitioner av de partiklar som via sin färd genom vår näshåla kan väcka tankar och känslor av hunger, glädje, obehag och...minnen.


Någon dag i veckan (ibland en - ofta två) så styr jag stegen mot en restaurang i Lund för att inmundiga österländsk matkultur. När tallriken sätts framför mig på bordet och ångan från den varma maten sakta stiger uppåt, in i min näsa och förbi alla luktreceptorer, så händer det en fascinerande sak (som för övrigt får mig att tänka på Pavlovs hundar); det börjar "dra" i salivkörtlarna under tungan (åtminstone tror jag att det är salivkörtlarna). "De" förnimmer den välsmakande upplevelsen från tidigare lunchmåltider, och börjar ivrigt sätta igång för att hjälpa resten av min kropp att ta emot, sönderdela och smälta denna, inte alltför avancerade, måltid.


Tobaksrök, vanligtvis cigarettrök, är sällan trevligt för oss ickerökare. Särskilt inte när man är bakis (har jag hört - det där bakissyndromet drabbar ju aldrig mig!). Rök från tobak (ja, övrig rök också) tillhör nog de lukter jag mest av allt kan klara mig utan. Inte sällan är tobaksrök mycket mer påträngande än andra skarpa lukter (t.ex. avskyvärda "tantparfymer"), och många rökare luktar något i stil med ett "askfat överfullt med blöta fimpar". Inte alla dock.



Det där med lukt och associationer är fascinerande. Ibland på gränsen till skrämmande. Varför blir mina salivkörtlar som tokiga när jag ska äta just kokosmjölk med grön eller röd curry? Varför skriver jag att jag avskyr lukt från tobaksrök, när jag inte alltid gör det? Ibland associerar jag den till något av det jag tycker mest om av allt.


En viss, och väldigt sällsynt, sorts lukt från tobak, eller från den som rökt den, associerar jag "rakt av" till min framlidne pappa. Lukten är så sällsynt att jag egentligen bara känt den i närheten av honom; när han gav mig godnatt-kramar när jag var liten, när han stod vid min sida och försökte lära mig differentialekvationer eller när vi skiljdes åt på Karlskrona järnvägsstation.


EN gång har jag känt en lukt förbluffande lik min pappas. Då reagerade också mina körtlar instinktivt. Den gången var det körtlarna som producerar tårar i mina ögon. En sorts själslig infarkt drabbade mig när jag kände denna doft (inte lukt - inte i det här fallet!). Som en bråd förnimmelse av en kroppslig, själslig och emotionell kollaps.


Söndagen den 7 november var det två år sedan jag blev slagen i huvudet. Snarare var det i magtrakten, eller i solarplexus för att vara mer exakt. Som en kall och osynlig hand som på en millisekund slet sig genom min hud och punkterade mina lungor. Fick mig att tappa fotfästet och ifrågasätta. Ofattbart abstrakt. Hur mycket jag än försökt konkretisera det inträffade, så är det abstrakta dagligen en stor del i mitt liv. Associationer. Förnimmelser. Smärta som strålar i kroppen. Spontan körtelaktivitet. Plågsamma effekter till underbara minnen. 


Känslor och tankar av sorg. De vill ut. Ut ur mig. Emellanåt sliter de mitt hjärta i stycken. Spelar min hjärna spratt. I drömmarna. I verkligheten. Hänsynslöst oberäkneligt.  



Du är saknad!

  


ANNONS
Av Niklas Herrström - 4 november 2010 19:28

I vintras/våras var jag otroligt flitig med mitt blogg-författande, något som nuförtiden endast inskränker sig till ca ett eller två inlägg per månad.


Nu tryter motivationen...eller åtminstone tiden (eller kanske både och?).


Fast - i vintras både jobbade jag och renoverade min lägenhet, och trots dessa vedermödor ägnade jag en hel del minuter i veckan åt att författa mina (ibland dryga och kryptiskt filosofiska) inlägg. 


På det viset kan jag ju faktiskt ha besparat mina läsare en hel del tid, eftersom de inte behövt läsa mina långa utläggningar (vilket de inte behövt tidigare heller).


Kan det bero på bristande stimuli? Skriver jag mest och bäst (?) när jag lägger pannan i djupa veck över, till synes, ganska obetydliga händelser, tankar, problem och känslor? Kanske? Om så är fallet, innebär det då att jag det senaste halvåret haft färre och mindre påträngande jobbiga saker att brottas med? 


Kanske?


Jag vill dock inte tro det (vilket av ovanstående jag inte vill tro på ska jag försöka nysta vidare i..), utan jag har väl ett liknande liv som det jag hade då? Eller? 


Sannolikt har jag inte färre problem. De är säkerligen inte heller mindre jobbiga. Ett av mina "problem" är "evigt", och kommer inte bli mindre jobbigt med tiden (även om det sannolikt blir jobbigt på ett lite annorlunda sätt). Ett annat problem beror (till viss del) på det förra, och var jobbigare i vintras än vad det är nu (detta problem har dock anammat fasen "jobbigt på ett annat sätt", vilket i och för sig är...skönt(?)).


Jag har också haft problem med bilen (kvarstår), datorn (löst - förhoppningsvis!) och kameran (löst - tack o lov!). Humörsänkande och tidsödande i-landsproblem som blir oproportionerligt stora i relation till deras relevansen på ett "högre", och mer världsligt, plan. 


Ett annat oerhört överdimensionerat problem är frågor som rör lägenheten och omdisponeringen av ytskikt i hall och kök. Som om inte det vore nog har jag även utsatt mina svårt sargade "nerver" för utmaningen att fundera ut vilken sorts köksinredning som ska inhandlas, och senare även monteras.



Nä, jag har nog inga nya problem. Inga betydande åtminstone....





ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se