Idag har det inte varit frågan om någon resa "hem" till Malmö. 

Jag är fortfarande fast i "flyktingförläggningen" i *piiiip*

Imorgon ska jag på nytt göra ett flyktförsök. Nu känns det faktiskt som att jag har rätt förutsättningar att lyckas! Plattan i mattan och iväg bara! 

Kvällen har gått åt till...jobb. Svara på mail. Hemifrån i och för sig. Men ändå!

Förmodligen sista puckeln att ta sig över nu, innan det är lite nedförsbacke igen. 

Det är ju tänkt att jag ska skriva lite om lägenheten här också, men det är ju status quo sedan gårdagen.

Igår monterade jag åtminstone ben på sängen, och bar in två fåtöljer. Nu ska jag "möblera" om lite så att ytan utnyttjas mer ändamålsenligt. Golvet ska också slitas ut, så att jag kan få bort golvlisterna (de där j-a golvlisterna!)

Nu väntar sängen. 

Äntligen elektricitet! 

Vilken härlig känsla att trycka på strömbrytaren och nästan höra hur det sprakar till i wolframtråden innanför den, i sin metallgängade fot, infästa glaskupan.

Ljus! Värme! Avsaknad av spartanskt, mörkt och kallt leverne.

Ljus!

Underbart.

Jag får väl motvilligt erkänna att jag vid vissa tillfällen då jag led av tillfällig sinnesförvirring (åtminstone mer än vad jag gör i normalfallet) nästan tyckte det var lite charmigt och mysigt att leva utan elektricitet och istället helt förlita mig på att leva i, det nu så berömda, skenet från värmeljusen.

Jag kommer fortsättningsvis att avnjuta detta ljussken, men med den lilla skillnad att jag är ytterst medveten om att jag medelst ett enkelt tryck med mitt finger kan låta magin flöda och glödga wolframtråden i änden av kopparkablaget. På tal om wolfram så har jag inte gått över till 2000-talet och skaffat mig lågenergilampor. 

Någon som vet vad som kommer att ersätta glödlampor med klarglas? Sådana där glödtråden är snurrad "the old fashioned way". Berätta gärna det i så fall. 

Nu är det god natt och strax ännu en hektisk dag i LKFs tjänst.

Electricity (from the New Latin ēlectricus, "amber-like") is a general term that encompasses a variety of phenomena resulting from the presence and flow of electric charge.

Detta underbara ord! Förvisso på engelska, men ni förstår vad det står. Imorgon flödar den återigen i de isoleringsförsedda kopparkablarna i väggarna i min lägenhet!

Jag ringde Eon idag, så klart, och fick prata med en äldre dam(hur äldre kan hon vara när hon fortfarande arbetar? Okej, hon var åtminstone äldre än vad jag är. Ganska mycket äldre). Jag förklarade mitt ärende, och fick motfrågan när jag ville ha elen inkopplad?

Eftersom jag inte skulle till Malmö idag så blev svaret att "det går bra imorgon".

"Okej, då slipper du även de 1000 kr som vi skulle ha tagit betalt om du velat ha den inkopplad idag."

Ha! Jag visste det! 1000 kr. Småsnålt Eon! Tack för att det inte drabbar mig. För övrigt så är det inte bara småsnålt. Det är mycket snålt! Varför ta extra betalt om det nu visar sig att de faktiskt skulle ha tid över att koppla in någons el "på dagen" istället för att de ska behöva planera in en tid några dagar senare. Visst, om de måste jobba extra så hade jag förstått det, men om de ändå inte tar betalt för tjänsten några dagar senare...så varför? Jag har åtminstone sparat, vänligen observera sparat (inte tjänat), 1000 kr, så jag är nöjd. 

En sak som förekom i telefonkön hos Eon var en röst som uppmanade mig att lämna mitt personnummer. Varför kan man fråga sig? För det första är jag inte kund, och är inte intresserad av att börja trycka på knapparna på min telefon för att ytterligare fördriva tiden. För det andra är de ju inte "intresserade" av mitt personnummer, när de senare ändå frågar "Vad har du för personnummer?". Inte en enda gång har jag varit med om att mitt personnummer har utgjort någon skillnad i mitt sätt att bli effektivt bemött. Snarare är det irriterande att behöva uppge sitt personnummer två gånger, dessutom helt i onödan en av gångerna (jag vet - varför irritera sig över det? Motfråga: Varför ödsla tid och pengar, och irritera personer som jag, med detta till synes värdelösa moment?)

Dagen i övrigt då? Jo, hektisk! "Hugg och slag". Efter mitt samtal med Eon har det varit full fart på trafiken in till mitt rum/samtalen till min telefon. Felsökning, felrapportering, åtgärder, halvt panikslagen, möte, instruerande, innovativa spontana lösningar på problem, avstämning, kontroll. Eftermiddagen spenderades i blåst och regn på Fäladstorget i Lund. Eller, in och ut ur butikerna kring Fäladstorget. Ganska så givande faktiskt!

Imorgon blir det sannolikt inköp av sovutrustning; sängben, resårbotten, bäddmadrass, kudde, sängkläder (töntigt uttryck egentligen, men mer effektivt än att säga lakan, påslakan och örngott. Klart godkänt uttryck trots allt).

Det är ju klart en förutsättning ett Eon verkligen fullföljer sitt muntliga avtal och aktiverar elabonnemanget imorgon. Annars blir det värmeljus igen...

Kanske packa lite ikväll? Det känns som att det börjar bli dags nu...

Så. Äventyret fortsätter. Dock inte utan "bekymmer".

Jag är fortfarande, för tredje dagen i rad, i händerna på Eons illvilja att inte låta mig nyttja elektriciteten som jag vet finns i närheten av eluttagen i min lägenhet.

Jag är alltså helt i händerna på vädrets makter (eller Guds välvilja - för er som är djupt kristna) när det gäller möjligheten att fortsätta att renovera. Idag var vädrets makter inte särdeles nådiga. Moln, regn, dunkelt ljus, mörker. Det är inte helt enkelt att spackla och se hur resultatet ter sig när nyss nämnda vädertillstånd råder. Jag tänker inte sjunka så lågt att jag försöker mig på att arbeta i ljuset från värmeljusens sken. Inte heller mobiltelefonens inbyggda lampa kan få mig att bli så desperat att jag skulle slita i dess, jämförelsevis, obefintliga ljus.

Nä, jag ska telefonera Eon imorgon. Utgången känns oviss. Åtminstone för morgondagen. Sannolikt vill de inte transportera sig de 500 metrarna från kontoret på Regementsgatan till min lägenhet med dess katastrof-el-a tillstånd. På tisdag har de nog mönstrat kraft och entusiasm (och förstånd?) nog att hjälpa mig. Åtminstone fantiserar jag om att så blir fallet. Kanske tisdagen, och det faktum att de tänker fakturera mig en oansenligt hög summa (ryktet gör gällande att det rör sig om 1000 kr i handpåläggningskostnad. Vilken summa som helst är för övrigt oansenligt hög!) kan få dem på bättre tankar? Det återstår att se!

Nåväl. Tillbaka till mina "bekymmer";

Jag tog bort tapetrester. För att kunna göra detta på ett fullt tillfredsställande vis var jag tvungen att montera ned ett telefonuttag. Jag övertygade mig själv om att jag inte var i behov av detta uttag framöver, så jag "ryckte" helt sonika bort sladden från den infästning som, med hjälp av färg och spik, gjorts mot golvlisten. 

När uttaget väl var borta, så insåg jag att golvlisten var ganska skamfilad. Vidare kommer den att "vara i vägen" då jag sedan ska limma upp väggbeklädnaden, vilken är föremål för det slutliga målningsarbetet. Golvlisten had to go! Dock ville den inte som jag. Har den klamrat sig fast i väggen i 60 år så tänkte den minsann inte släppa taget när en ung(?) spoling(??) som jag försökte skilja den från dess trygga miljö längs med väggen. Jag fick med tvång skilja den från väggen vid ett hörn. Rättelse; jag försökte skilja den från väggen. Mattan gjorde vad den kunde för att låta listen sätta sig ytterligare på tvären. Det visade sig att listen och, gissningsvis, originalmattan inte låter sig fjärmas i första taget.

Dagens insikt blir att det som först var tänkt att bli en "lätt" och "mindre" renovering blivit desto mer "invecklad". Så klart. Det hade vem som helst som renoverat kunnat informera mig om. Eller så kunde jag räknat ut det själv. Väl? Trial and error. Learning by doing. Mitt motto!

Nu ska golven ut, dvs. tre lager med plastmatta och underst en oidentifierbar 50-talsmatta. Därefter golvlisterna. Sedan på med klister, klister och åter klister. Upp med väggbeklädnad. Mer spackel. Slipa. Måla tak. Måla väggar. Måla väggar med riktig färg. Lägga golv. Sätta upp lister - icke att förglömma!

Nu är det snart natt. God natt! 

Idag var det stora tapetnedrivar-dagen. 

Alla tapeter i sovrummet är numera förpassade till två svarta sopsäckar. Skönt! I vanlig ordning blev det en resa bakåt i tiden i och med upptäckten av gamla blommiga tapeter, av vilka det understa lagret bestod. 

Tyvärr hann jag inte göra mer, trots att jag var inne i ett stim. Solen gick ner bakom grannhusen, och med den min möjlighet till att fortskrida med mitt arbete. På måndag måste elen fungera.

Imorgon blir det spackling och slipning. Förhoppningsvis en del limmande och uppsättning av nytt också. 

Efter 10½ timmar på jobbet, inklusive 10 minuters drickyoghurtlunch, så körde jag så till Malmö. Planen var att börja måla i lägenheten.

Jag låste upp låsen i lägenhetsdörren. Öppnade. Steg in. Tände lampan. Tyckte att det var lite mörkt. Så jag tände lampan igen. Och en gång till. Men det var fortfarande lika mörkt. Lampan var inte tänd. 

Jag tände nästa lampa. Både en och två gånger. Fortfarande lika mörkt. Den var inte heller tänd. 

Okej. Mörkt. Måla. Ingen lösbar ekvation. Jag tände lite värmeljus. Inte heller det var någon hållbar lösning för att kunna attackera taket med färg. Efter kontroll av säkringar, samt utbyte av några, så var de tända lamporna fortfarande släckta.

Elmätaren verkade ju fungera. Siffrorna i displayen skrattade hånfullt åt mina verkningslösa försök att få liv i Edisons uppfinning. Dioderna som ska indikera förbrukning i kWh var lika tända som lamporna.

Jag gav upp. Eon ska få ett samtal. På måndag. Knappt drygt att vänta till dess. OM det nu är de som äger nätet. 

Jag gav upp. 

Nu är Eon åtminstone notifierade via ett formulär på eon.se (som de säkert inte använder, utan bara har för syns skull).

Jag orkar inte vara bitter över detta. Vissa kan nog hålla med vissa andras utsago om att det är mig själv jag har att skylla för fadäsen.

Nya tag imorgon.

Dock inte så friska tag som min träningsnarkoman till kompis, som ska springa två mil på imorgon bitti. 

Klockan

Varför är klockan alltid så mycket? För mycket! Så känns det ständigt i min vardag. Mitt liv. Händelser passerar alltid så fort förbi. Arbetsdagen är slut redan innan den börjat. Jag hinner nätt och jämt sätta mig och logga in i EpiServer förrän det är dags att gå hem. Och vad har jag fått uträttat - egentligen? Lite fix här. Lite fix där. Idag har det varit möten från 0900-1715 och sedan lite mailande efter det och hemfärd i "ilfart". Tur att kvällen finns, även om klockan alltid är hopplöst mycket då också. Som nu. Snart 2300. Arbetsdagen blev som vanligt idag; 0700-1730, och sedan 1900-2100. Normalt? Nä. Men som klockan - mycket! För mycket!

Den enda gången på dygnet som klockan inte är för mycket är på morgonen, då den i vanlig, cementerad, naturlagstiftad och orubblig ordning är för lite.

Imorgon, och resten av helgen, är det Malme/Malmö/Malmoe som gäller! Måla taket är ju alltid en start. Jag gillar att måla tak *intalar mig själv*. Jodåsåatteeeh...det ska bli väldigt skoj (när det är klart)!

Jag har hittat min soffbordsbok igen. Jag har varit av med den två gånger. Första gången var jag av med den hela livet till dess att jag hittade den. Det var nog ett par år sedan. Så då hade jag varit av med den i många år. Sedan tappade jag bort den igen, till dess att jag hittade den i Skansens souvenirshop i somras. Härlig känsla det där - att hitta något man varit av med länge (men inte lika länge som första gången, vilket ytterligare förhöjde känslan av nöjdhet. Då hade jag inte hunnit glömma bort att den fanns, vilket jag gjort innan jag hittade den första gången). Nu hittade jag boken igen, vilket egentligen innebär att jag varit av med den tre gånger(?). Nu ska jag i alla fall införskaffa den. Så att jag inte blir av med den fler gånger. Det känns lite halvdumt att bli av med samma sak tre gånger.

Nu ska den få tillbaka sin hedersplats. Den som den alltid haft. På soffbordet. Placerad enligt gyllene snittet.

Boken förresten, innan jag glömmer bort det, är skriven av ett otal författare. Egentligen är det inte ett otal författare, utan ett bestämt antal, men de är ovanligt många, och bör därför kunna sorteras in under den diffusa benämningen otal.

Soffbordet är jag för övrigt också av med... 

Boken. Den så berömt borttappade.

Alltså.

Pernilla. 

Det är en tjej. Inte min tjej då alltså. Mickes tjej. 

MIN Pernilla är ingen tjej. Det är en fåtölj.

Hon är skön och elegant ändå! På sitt eget vis. Med sitt svarta skinn, sitt träfärgade skelett och sin kromade fot.

Pernillas skapare är för evigt en legend.

Bruno Mathsson - designikon.