Nu börjar snart vecka tre 2010. Eller, rättare sagt, den har precis börjat. 

Vecka tre förväntas innehålla en lagom dos tid på min arbetsplats i Lund. Den förväntas också innehålla en lagom dos arbete i "saltgruvan", dvs. det ännu inte färdiga sovrummet i min lägenhet. 

På tal om det så klättrade jag ner i gruvan igår. Det blev ett "kärt" återseende av spackelhink och -spade. Tydligen var jag inte färdig med underarbetet, vilket fick mig att svettas i värmen från min 500 W-lampa. Eller, jag svettades inte reellt utan snarare mer imaginärt. Likväl spacklade jag igår, och kände hur obekväma minnen av långa kvällar och nätter i spackelspadens tjänst sköljde över mig. Sköljde över mig likt höststormarnas vågors burdusa överfall på havsnära stenar och klippor. Sköljde över mig likt de ryggradslöpande kårar som får kallsvetten att pärlas i pannan. Sköljde över mig likt det sätt på vilket Björn Ranelids rullande R krusar sig kring hans tungspets när han, utan ansträngning, yttrar ordet strösocker i dikten till den Kära Ella. 

Olustkänslorna till trots slutfördes så underarbetet, och, tillika, spacklingen. Detta för tredje(?!) gången. Jag har tappat räkningen. Dagarna blir ett med nätterna som förenar sig med kvällen innan och morgonen efter. När jag gjort vad, hur många gånger och, snart, i vilken ordning övergår numera mitt förstånd (vilket förvisso inte säger särdeles mycket - eller hur Veronica?!). Nu är det enkom slipning (igen!) som återstår (igen!!). Därefter ska jag måla andra lagret på resterande väggar.

Idag, eller numera faktiskt igår, blev det ingen gruvdrift. Söndagen är ändock vilodagen, vilket även lördagen också är ibland. Ja, för min del har nog veckans alla dagar varit vilodagar den senaste månaden. Detta förutom de dagar då jag faktiskt begett mig ner i gruvan, vilka är få till antalet och oförskämt lätträknade. Må de växa till antalet och fyllas med inspiration, handlingskraft och meningsfullhet! Med detta sagt bör det tilläggas att tillväxten ombeds ske i ett icke så rasande tempo. Inspiration ska insupas och mogna, handlingskraft ska tillfogas omvärlden med eftertanke och noggrannhet och meningsfullheten är en produkt av de båda föregåendes förening.

Arbetet på LKF väntar. Innan det ska jag försöka få mina få, men ytterst välkomna, timmar med sömn. Imorgon blir det same procedures as always, vilket innebär en strid ström av möten, e-post, telefonsamtal och annat som hör till den vardag jag spenderar i Lund, på kontoret som av många kallas för mitt andra hem. Ja, de menar alltså inte sitt andra hem, utan mitt. Därav ordet mitt i förra meningen. Dock ska det inte utläsas som om någon annan än jag uttalar det. Då måste mitt bytas ut till ditt. Detta förstod du så klart. Däremot rör jag till det lite extra mycket maa den tidiga timmen, eller den sena om man är lagd på det hållet. I vilken ände huvudet befinner sig kan jag dock inte svara på, men förhoppningsvis befinner det sig i rätt ände! 

Nog med svammel och utläggningar. 

God natt och må väl!

Förändring

Omvälvande och nydanande förändringar. Intressant. Mycket intressant. Eller, möjligtvis, mindre intressant? Intressant överhuvudtaget? Det kanske är tillräckligt att uttrycka sig med att världen är föränderlig, men samtidigt inte?

Förändras verkligen saker så mycket som det ibland verkar? Är de inte istället rentav, nästintill, statiska? Saker förändras så klart. I synnerhet, och tydligast åskådliggjort, på ytan. Under skalet försiggår ett oändligt antal komplexa processer. Ännu djupare ner, i den bottenlösa gruva som kallas verkligheten, är begreppet komplex process en helt orimlig och intetsägande benämning. På denna, bottenlösa, nivå tappar alla begrepp sin innebörd, och att försöka beskriva dessa, odefinierbara, processer är en omöjlighet.

I denna kolsvarta avgrund försiggår fortlöpande ett handfast arbete med att försöka vidmakthålla den uppbyggda verkligheten konstant och bergfast. Detta samtidigt som avgrundens rötter drar och sliter i verklighetens grundvalar, för att få fogmassan mellan bitar av denna att fallera och sedermera få delar av verkligheten att rasa samman.  En ständig kamp förs för att försöka förmå den verklighet vi är medvetna om att stå pall mot den verklighet vi kan råka ut för om den första krackelerar eller naggas i kanten.

Förändring på ytan är lätt. Likt ett byte av kläder eller en förändring av hjässans frisyr kan mången förändring genomföras lika simpelt.

Förändring på en mer komplex nivå är desto svårare, för att i vissa fall inte säga helt omöjligt. 

Verkligheten ter sig föränderlig på ytan, men, vilket fabulerats om ovan, väsentligt mycket mindre föränderlig på djupet. 

Låt oss hoppas att världen trots allt är föränderlig. Inte bara på ytan eller, för den delen, för syns skull. Låt oss hoppas att verkligheten har förmågan att låta sina grundvalar skakas om, låta stenar falla ner och därefter bygga upp något nytt. Något bättre än det som varit eller, för den delen, bättre än det som är.

Är 2010 förändringens år? Förändringens decennium?

Stora penslar har använts av alltför många för att måla in oss alla i väldigt trånga hörn. Är tiden mogen att slutföra måleriarbetet? Är verkligheten mogen att låta sina fötter bli kladdiga av målarfärg på sin väg ut från det trygga hörnet?

En sak är åtminstone säker;

Jag ska slutföra mitt måleriarbete. Jag är inte rädd för färg under mina fötter.

Må väl.

En händelserik helg senare har det så blivit söndag kväll. 

Dags att summera;

Helgen började redan vid lunchtid i fredags. Arbetsåret har mjukstartats med två halvdagar, och följdaktligen har hemgång skett redan vid lunchtid både torsdag och fredag. Årets första vecka har levts efter devisen "Man ska inte rusa en kall motor". Kanske öppnar jag spjällen för fullt imorgon och låter turbon ge mig full kraft? Eller så startar jag endast en till av cylindrarna och låter ytterligare en ny starta i takt med att en ny vecka börjar? På så sätt är jag i full gång lagom till dess att skolungdomarna har sportlov. 

Eftermiddagen i fredags började med en lång näsa när gymmet, av någon outgrundlig anledning, bestämt sig för att luras med missvisande träningsscheman. Bowling och ölhävande med Veronica på Entré fick kompensera och visade sig bli en bra genomkörare; kramp i låret och träningsvärk i armböjarmuskulaturen. Dessutom ytterligare träningsvärk i mage och övrig "skrattmuskulatur" efter alla dråpliga händelser som utspelade sig under den timme som vi orkade bowla. Ölhävning och bowlande är minsann ingen dålig träning! 

Gårdagen började med fruktan för det kalla vädret, eller snarare fruktan för att det skulle vara väldigt kallt. Anledningen var att skridskoåkning stod på schemat. Farhågorna besannades, vilket främst kan tillskrivas vindens kylande effekt. Mer om det senare.

Efter träning i Lund bar det av till "landet" för kaffedrickande och upphämtning av skridskor och skridskoåkerska. Lite kaffe och kattdebacle senare kom vi så iväg mot Malmö. Rättelse; vi trodde att vi skulle komma iväg mot Malmö. Höger framdäck hade ofint nog släppt väder och såg allmänt trött ut där det var nersjunket i snötäcket. Ett rekordsnabbt depåstopp senare var det trötta däcket förpassat till förvaringsutrymmet där det reservbetonade däcket tidigare befunnit sig i dvala. Bryskt att vakna upp till vinterväglag. Trots det rekordbenämnda däckbytet fick tårna sig en rejäl törn av kylan, varpå skridskorna aldrig lämnade bagageutrymmet. Istället blev det slutligen kaffe, "people spotting" och därefter Avatar.

Avatar. Tre miljarder kronor. 3.000.000.000 kr. För en film. EN film. En FILM!! Den enda trean som med självaktning kan nämnas i anslutning till Avatar är trean i 3D. Effekterna som denna trea symboliserar var tidvis enastående. Särskilt askregnet i slutet av filmen. Handlingen kan däremot diskuteras. Jag skulle kunna beskriva filmen som en pretentiös smörja, full av stormaktsfloskler och noll överraskningar. Dock avstår jag från detta. Jag nöjer mig med att konstatera att jättesmurfarna säkerligen gör sig bättre i 3D än i 2D. De filmtekniska framstegen lovar dock gott. Bra där.

Söndagen har spenderats inomhus. Nästan uteslutande. Med undantag för inköp av frukost. Det konstaterades omgående att vinden tilltagit sedan gårdagen. Däremot var termometerns minustecken kompletterat med ett stående dito. 

Efter en trög start på dagen hamnade jag så i, det blivande, sovrummet. Jag kan stolt(?) informera om att samtliga väggar härmed är spacklade, slipade, "återställda", kompletteringsspacklade, slipade och slutligen grundmålade.

"-Får man slänga sig med en svordom? Man får det? Tack!"

"-Fy FAN vad skönt!" 

Jag vågade mig utanför huset ytterligare en gång idag, nämligen vid 19-tiden. Att jag bemödade mig med att sticka ut näsan var av den enkla anledning att jag kände ett växande behov av att få sträcka ut lite, och samtidigt få lite frisk luft. Min medkombatant (utan betoning på tant) beslutade sig för att inte helga vilodagen, och då kunde jag inte vara, mycket, sämre. En rask promenad i Slottsstaden senare steg jag in i min lägenhet igen. Väl inne möttes jag av en omisskännlig doft. Receptorerna i näshålan fick min hjärna att tillåta att sinnena svällade över av känslor av välbehag. Doften av målarfärg hängde, likt en dimbank om hösten, tungt i lägenheten. Doften var, trots sin uppenbara tyngd, försvinnande lätt. Den vägde inte mer än ett paket strösockerrrr...(Ranelidskan nästlade sig vist in på ett hörn i mitt amatörmässiga "försök" till "renoveringspoesi"). 

Ny vecka imorgon. Vecka två 2010. Vad ska den föra med sig som, om möjligt, ska kunna konkurrera med vecka ett? Det återstår att se. Spännande!

Må väl.

Måndagar är alltid måndagar. Idag var min första måndag på tre veckor (eller däromkring). OK, det var snarare "måndag" än måndag. Det är ju trots allt torsdag.

Dagen började med väntan på buss nr 4 i -6º C. Efter två minuters bussfärd, och fem minuters promenad, väntade jag ytterligare ca tio minuter. Denna gång på buss nr 131. Ca 20 minuter senare stämplade jag in på jobbet. Klockan var då 06.31. 

Nu var denna "måndag" inte speciellt hektisk på jobbet. Det blev mest några "God fortsättning!", "Allt väl?", "Haft det bra på semestern?", etc. osv. Jag hann med att beta av mailskörden, och även få en äldre dam att gråta (helt ärligt så bar hon själv skuld till det, om man nu får säga så? Ja, gråtandet sköter man i och för sig alltid själv, men hon jagade upp sig själv så till den milda grad att det brast helt för henne vid vårt andra samtal) innan jag gick hem för dagen. Då var klockan 11. Det kändes som en lagom lång måndag.

Därefter blev det träning i Malmö. Vingligt och ovigt är ledorden för det pass som genomfördes. Likväl kommer jag att ha träningsvärk imorgon. Passet åtföljdes av en stund på löpbandet (ja - jag både gick och sprang. Det finns väl ingen poäng i att stå still?) innan vi släntrade vidare för att fylla på vätskedepåerna med - kaffe! 

Ikväll har jag gjort det sista underarbetet *peppar peppar*. Imorgon ska jag granska resultatet, för att sedan slutföra grundmålningen. Äntligen! Måhända ska jag inte ropa "Hej!" än? Fortsättning följer!

Just det. Ytterligare en sak har inträffat idag. Jag fick ett telefonsamtal från en datoriserad kvinna, som uppmanade mig att åka till Lund för att hämta...ja...vad? Jo! Mina glasögon. Efter år av linsbärande (8½ år närmare bestämt. Ganska exakt faktiskt. Sånär som på några veckor skulle jag våga påstå. Nej, linserna har inte suttit på konstant i 8½ år, om någon funderade över det? Inbjudan till syftningsfelet bjuder jag, generöst nog, på!) är det så dags för, åtminstone, sex månader med glasögon. Detta med anledning av att mina hornhinnor behöver avlastas. För att underlätta för samtliga att känna igen mig framöver så kan ni se resultatet av avsaknaden av linserna nedan. 

För att lindra (glädje)chocken över att återigen bära glasögon begav vi oss (ja, inte jag och glasögonen, eller, de följde också med (så klart), utan jag och min reskamrat och, tillika, den glasögonbärande, träningsmedberoende, kaffedrickande och parantes(ut)nyttjande Veronica) till Espresso House för en cappuccino att lugna nerverna med. Att sitta utomhus var, liksom tidigare gånger, en självklarhet. En äkta skåning fikar utomhus även på vintern. Denna regel gäller även om det snöar (vilket det ofta gjort just i vinter). 

Nog om idag! När detta inlägg publiceras är idag förpassad till igår. Klockan är i skrivande stund ca 00.20 Idag är det fredag. Skönt att veckorna går så fort! Det känns så...2009! Knappt har måndagen passerat förrän fredagen uppenbarar sig. Vad ska det bli av det här året - egentligen?!

Må väl!

Imorgon börjar jobbet igen, och därmed är ännu ett år förlorat.

Ok, jag kan villigt erkänna att nyss nedtecknade mening kan uppfattas som subversiv. Men - jag hävdar ändå att det ligger en viss sanning i mitt påstående.

Om jag tar det från början så börjar jag med att kommentera 2009, som var ett väldigt jobbigt år för mig;

1. Det var ett väldigt jobbigt år av den anledning att allt inträffade för första gången sedan pappa gick bort; första jul- och nyårsafton (okej, de inföll trots allt 2008, men det var inte desto mindre jobbigt för det), farmors födelsedag (en dag då pappa garanterat ringde henne), pappas födelsedag (en dag då många, däribland jag, garanterat ringde till honom), min födelsedag (vilken firades hos pappa år 2008. Det var även en dag då pappa garanterat ringde till mig) samt årsdagen av bortgången, med tillhörande minnesgudstjänst (med känslostormande ljuständning och hjärtskärande toner från orgel och stråke, vilka förde tankarna tillbaka till den där dagen i november 2008 då jag satt och tittade på en kista i Kristianopels kyrka. En kista med pappas namn på...). Tilläggas bör att det är jag, tillsammans med min bror, som är farmors närmsta länk till vår framlidne pappa, vilket också blir en sorts påfrestning.

2. Diskussion. Osämja. Separation. 

3. A r b e t e! Fysiskt har detta, utan jämförelse, tärt mest på mig. Många nya upplevelser, lärdomar och utmaningar stod för dörren 2009. Lika mycket som det var ett intensivt och "jobbigt" år blev det lärorikt, uppskattat, utvecklande och kreativt. Psykiskt har det både räddat mig undan avgrunden, men samtidigt tärt på mitt välbefinnande från tid till annan. Känslan av otillräcklighet gjorde sig påmind emellanåt. 

Med det sagt om 2009 följer lite reflektioner kring årsskiftet, och de tre nyss förlupna veckorna - också kallade semester;

18 december 2009 till 7 januari 2010 har jag varit ledig från jobbet( ja, frånsett att jag haft jour och bakjour ca sex dagar under denna period). I min stressade höstvardag drömde jag om denna semester. Den skulle vigas åt renovering av, åtminstone, sovrummet i min införskaffade lägenhet. Jag hade en, vad jag tyckte då, realistisk tidplan över arbetets fortskridande. Visionerna började ta form för lägenheten som helhet. Tankegångarna var idel positiva och fingrarna kliade.

Vad resultatet av denna semester blev finns återgivet i bloggens historik. Nå, åtminstone vad gäller renoveringsarbetet. Semestern har, förståndigt nog, använts åt så mycket mer substantiella aktiviteter. Jag trodde att renovering var det jag ville ägna mig åt, när jag i själva verket var urlakad på så mycket annat. Personer och händelser fick mig att komma ur min jobbhets (ja, jobbhets är verkligen rätt ord för att beskriva min höst) och inse vad jag egentligen behövde ägna mig åt. Jag har fyllt på med rätt energi, och verkligen distanserat mig från jobbet. Av att bara göra "ingenting", prata, träna, skriva, skratta. Ett stort tack för tre härliga veckor! Må de bli många fler!

För att knyta an till mitt inledande, och smått provocerande, försök till att sticka ut hakan, så skulle jag vilja komplettera med följande;

Mitt 2009 var så intensivt och, bevisligen, fyllt av många, mer eller mindre, jobbiga händelser. Under de förutsättningarna försvinner tiden, likt materia i ett svart hål. Den försvinner obönhörligen. Blixtsnabbt och ljudlöst. Bort. Iväg. Oåterkalleligt. För evigt borta. I bästa fall är den välinvesterad. I många fall "bortslösad". Att sitta och tänka på vad som varit och inse att man ställer sig frågan "Var tog tiden vägen?" är inget eftersträvansvärt. Det gäller att ta tillvara guldkornen i vardagen. Stanna upp och lyssna på tystnaden och njuta av stjärnorna. Prata och umgås. Att investera i människor ger den finaste avkastningen.

Må 2010 inte bli ett av dessa förlorade år. 

Imorgon börjar det....på riktigt!

...är färdig. Nästan färdig åtminstone. 

Det dyker hela tiden upp nya saker. Nya "problem". Problem är kanske fel benämning (som synes av citationstecknen). Det handlar snarare om fler och fler detaljer i underarbetet som jag stöter på/kommer på att jag måste ta tag i. Av denna anledning, och det faktum att jag de facto är amatör i renoverandets ädla (ja ädla) konst, gör att det tar extra tid med varje moment som påbörjas.

De enda moment som faktiskt gått över förväntan är upptagande av det gamla golvet och målning av taket. Det gick i ett nafs. Kvickt. Smidigt. Effektivt. Tillfredsställande lätt.

I nuläget måste jag ytterligare bättre på spacklingsarbetet av skarvarna på väggarna, och slipning av detsamma. Sedan återstår grundmålning av drygt 1½ vägg. Därefter ska åtminstone ett lager med rätt färg (S0500-N) appliceras. 

Detta innan rummet ska städas ur, ålderbeständig plast och lumppapp läggs in, och slutligen det tillsågade furugolvet. Detta golv ska sedan behandlas med lut och/eller vitoljas och/eller såpas. Dessutom ska det tydligen slipas någon gång mellan var och en av nyss nämnda behandlingar.

Är jag klar till sommaren? Påsk? Innan februari tar vid? 

Klart är åtminstone att jag inte använt min semester till det jag från början förväntade mig. Det har dykt upp några, mycket, trevligare aktiviteter som istället tilldragit sig min uppmärksamhet. Ja, aktiviteterna är ju inget utan den/de personer som deltagit i "nämnda" aktiviteter.

Klart är också att jag behövde denna vändning efter en tämligen händelsefattig höst, som trots allt varit händelserik långt över all rimlighet. Att ha en "kort" arbetsdag innebar i runda slängar ett arbetspass om 9 timmar. En normal arbetsdag låg säkerligen runt 10 timmar, och de längsta landade på ca 14-15 timmar. Detta under perioden 10 augusti till 18 december. Totalt över 100 timmars övertid. Flexsaldot slog i taket och bröt igenom detsamma. Mig veterligen är det fortfarande inte under "nocken" trots att det ett flertal gånger, med brutal kraft, har pressats ner till en rimlig nivå, för att därefter, nästan lika fort, rusa uppåt igen.

Nu blir år 2010 inte lika intensivt. Det ser jag till. Jag har lärt mig otroligt mycket i mitt arbete under 2009. De erfarenheterna jag tar med mig till jobbet på torsdag, då jag börjar igen efter tre veckors ledighet, är bl.a;

Eftertänksamhet, noggrannhet, delegering, struktur, målmedvetenhet, fokus, kontroll och...ren och skär glädje. 

2010 är fyllt av nya utmaningar. Lovely! Great! AWESOME!

Parallellt med arbetet ska jag göra min lägenhet beboelig och minst lika fantastisk som den är i den vision vilken jag skapat i mitt huvud. En ytterst abstrakt bild av, och uppfattning om, hur allt kommer att se ut. Visionen omfattar planlösning och ytskikt, samt ungefärlig tidplan. Värt att notera är att det abstrakta i visionen får benämnas som väldigt konkret i relation till vilka möbler och inredningsdetaljer som ska anskaffas. Först nu börjar vi på allvar diskutera definitionen av abstrakt. Jag ber att få återkomma.

Avslutningsvis följer en redogörelse för vad som färdigställts under dagens arbete;

1. En halv vägg har målats.

2. Förstärkning av hörn har utförts. Dessa ska spacklas, kanske under morgondagen?

3. Kompletterande latexfog har applicerats.

Nu är det dock dags att släcka ner och försöka förtränga underarbetet för idag.

Må väl. Det ska jag försöka göra. 

...är grundmålad.

Två återstår...

Idag är en blank dag.

Blank. Blank. Blank. Blank. Blank....tom.

Min mage är tom. 

Mitt huvud är tomt.

Kroppen är tom på ork.

Kanske även tom på seratonin?

Åtminstone börjar min hjärna (den del av hjärnan som fortfarande är i drift) att undra om inte så är fallet?

Dygnet började åtminstone i stor stil. Nästan så decenniet skulle kunna bli definierat av det inträffade. Vem vet - kanske det blir så i slutändan?

Så här i slutet av samma dygn känns den förra dygnsänden lite avlägsen.

Kontrastrikt.

Detta till trots att tiden däremellan varit fylld av....tomhet.

På tal om tomhet; Tomhet är allt annat än tomt. Namnet till trots fyller det ut oändliga volymer och tidsrymder. Det tar enormt mycket plats och är påtagligt närvarande och påfrestande.

Tomhet bör ersättas med andra saker. Trevliga, varma och glada saker.

Jag är trött på tomhet.