Så har det äntligen inträffat! Dagen då jag officiellt fick mitt stora erkännande som bloggare. Dagen då jag blev belönad för mina enastående insatser för det svenska språket. Dagen då jag blev belönad för mina målande och pietetsfulla beskrivningar av skeenden, tankar och känslor - samtliga en del av det burdusa, ärliga och inspirerande fenomen som kallas Livet. 

Att föräras denna utmärkelse för med sig vissa förpliktelser;

• Utmärkelsen ska publiceras på bloggen (således på min blogg i detta fall).
• Den som, så storsint (tackar ödmjukast!), står bakom utmärkelsen ska föräras med en direktlänk från bloggen (även här åsyftas min blogg).
• Sju, mer eller mindre, intressanta saker om dig själv (mig - i mitt fall) ska nedtecknas och publiceras på bloggen (se motsvarande parentes efter punkt nr 1).
  
  
   

1. Utmärkelsen ska publiceras på bloggen (avklarat!).

2. Under denna punkt vill jag börja med att ta av mig hatten, samt böja på ryggen, för min blogg-kollega, tillika filosoferande, jobb&liv:ande och träningsfanatiske,  Veronica som, på ett ytterst osjälviskt och storsint sätt, tagit det som sin uppgift att förgylla min dag med denna utmärkelse. Hon (Veronica alltså) påminner mig ständigt om lyckan med att skriva inlägg, och vilken stor insats jag gör för omvärlden genom mina filosofiska utläggningar om de ting vilka många ständigt belastar sina tankar med. Vidare skulle jag kunna nämna något kring det faktum att Veronica och jag ägnar timmar åt att diskutera hennes fascination för min, odiskutabelt, fenomenala förmåga till intressant meningsbyggnad (och även mitt oklanderliga användande av parenteser), men härom nämner jag inget (det skulle kunna leda till misstolkningar om en underton fläckad av skrytsam narcissism).

3. Så återstår det, mer eller mindre, intressanta. Utan omsvep;

1. Jag retar mig onödigt mycket på onödigt många onödiga saker. Detta kan t.ex handla om presumtiva bussresenärers oförmåga, och ovilja, att skaffa, åtminstone, ett Jojo-kort med reskassa (eventuellt följer en utläggning om detta vid ett senare tillfälle).

2. Jag tycker, som äkta skåning, om blått ett lag.  

3. Lakrits är en av mina laster. Saltlakrits för att vara riktigt specifik. Nackdelarna är nedsvärtade tänder, ett icke gynnsamt sockerintag och förhöjt blodtryck (om jag redan varit drabbat av mindre bra blodtrycksvärden). Fördelen, förutom den (utan jämförelse) karaktäristiska smaken med sin utsökt fina sälta, är den att jag sällan blir "överlastad", då en känsla av obehag och lätt illamående lätt infinner sig (tyvärr inte tillräckligt fort alla gånger).

4. Diverse glasskonstellationer och -unikum kan, utan närmare eftertanke, också räknas in i den kategori under vilken innehållet i punkt tre faller.

5. Förnöjsamhet, inspiration och personlig utveckling är ytterst väsentliga delar av den process som håller mig vaken till dygnets sista timmar. Denna process hjälper mig även ur sängen klockan alldeles-för-tidigt-idag-igen på morgonen. Processen blir komplett och som mest slagkraftig när jag befinner mig "instämplad". Jag älskar mitt arbete (plagiat är inget - yttrandefrihet är allt! Right?).

6. Jag är, nästan löjligt, förtjust i idiomatiska uttryck. Framförallt egenhändigt komponerade, och av andra kombinerade, idiomatiska uttryck.

7. För övrigt anser jag att bokstavskombinationen DIH är ganska vacker. 

Så var samtliga kriterier uppfyllda för denna fenomenalt uppskattade utmärkelse.

Må utmärkelserna bli många fler och minst lika uppskattade.

Må väl!

Kvällen kommer fortsättningsvis att spenderas i sovrummet - målandes. 

Jag är verkligen inte sugen på det, men vad ska jag göra? Det får vara slut på tålamodet. Åtminstone tillfälligt.

Eller...

Ska jag strunta i det? Låta det vila ikväll? Låta mig vila ikväll?

Jag har ju trots allt tränat idag. Imorgon väntar ytterligare träning. Lunchdejt i vanlig ordning.

Så. Sängen väntar (i brist på soffa!). 

God natt!

Livet är en konstig dans, där partners, stil, tempo, låtval och dansbana mången gånger varierar. 

Liknelsen bör tas med ett saltkorn eller två. Dock är den, så när som på dessa saltkorn, inte helt malplacerad.

Varför denna underfundiga liknelse? "Filosofiskt" dravel en söndagkväll är väl aldrig fel?

Hur som helst. Livet. I genomsnitt består livet av ca 29 000 dygn (fritt uppskattat efter minnesbilder av SCBs statistik över svenska mäns medellivslängd. För kvinnor bör samma siffra ligga kring 30 000 dygn). Av dessa dygn har jag snart levt 11 000. Eller, snart och snart, men i slutet av första halvan av nästa års andra hälft har jag levt detta, till synes, oändliga antal dagar. Trettio respektingivande år. Naturligtvis är det få som håller med om förra meningen.

För att kunna relatera till hur lång tid trettio år trots allt är, så är det bara till att se i backspegeln och minnas episoder som hände när man gick i, säg, tvåan på lågstadiet. Minns du mycket från den tiden? Visst, någon enstaka händelse minns nog de flesta, och vissa säkert fler än så. Dock är det trots allt väldigt längesedan, vilket gör att minnet sviker. När man går i tvåan är man åtta år. Det är alltså tjugotvå år sedan det året man fyller trettio. Under dessa tjugotvå år hade man hunnit genomlida hela grundskolan två gånger. Plus gymnasiet en gång. Plus ett års militärtjänstgöring. Märk väl att ytterligare åtta år ska adderas för att talet trettio ska uppnås. Frågar ni mig så tycker jag att det är ganska så lång tid.

Tänk dig en grå och trist dag. Agendan är tom. Ingen svarar i telefonen när du ringer för att förhöra dig om umgänge. Tiden riktigt seeegar sig fram. Det är nästan så att visarna på klockan verkar snurra baklänges, och dessutom mycket fortare än vad de vanligtvis gör på rätt håll. En riktigt seg dag. 11 000 riktigt sega dagar. Nåväl, så många sega dagar verkar helt orimligt, men de behövs för att ytterligare sätta de trettio åren i relation till något greppbart.

Trettio års dansande. Inledningsvis endast en primitiv form av spädbarns-breakdance. Tids nog utvecklad till "gruppdans" med vännerna. En tryckare med en, förmodat, trevlig tjej för att variera sig lite mellan varven med vännerna. Med tiden blir det fler, och mer sofistikerade, danser med olika partners. Olika danser. Varierande tempo och intensitet. Nya dansställen. Tids nog dansar man samma dans, i olika tempo, på samma dansbana. Med samma partner. Livet ut.

Livet har bara överraskningar. Inget är givet, mer än det uppenbara. En dag har alla dansat färdigt, och får ställa dansskorna på hyllan. Övriga händelser, möjligheter, besvikelser, glädjeämnen etc. är en produkt av livets slumpgenerator. Inget går att förutsäga. Väljer man en dag att gå åt vänster istället för åt höger, kan detta val få livsavgörande konsekvenser. Visst, det låter lite för enkelt, men ibland är det just så. Enkelt.

Andra händelser är mer komplexa. Likväl försöker vi påverka dem, så till den milda grad, att vi till slut inbillar oss att vi kontrollerar situationen. Detta är, så klart, en utopi. Livet låter sig inte kontrolleras. Hur kan man ens tänka tanken?

Qué será, será. Det som sker, det sker. Visst kan vi påverka en del. Kanske till och med en hel del ibland. Men faktum kvarstår; qué será, será.

Livet är nyckfullt och förändrar vår verklighet i ett ögonblick. Det belönar oss med glädje. Nya människor. Spännande möten. Livslånga kamrater. Det berövar oss glädje. Tar bort människor. Utsätter oss för (o)spännande möten. Ger oss ovänner för livet.

Lev livet så gott du förmår. Livet tänker göra detsamma med dig - vare sig du vill eller inte.

Må väl.

Varv ett avklarat. Varv två återstår. Sedan - målgång!

Det som omnämns ovan är målning av väggarna. Äntligen har jag fått färglager nummer två på plats. Bara ett lager kvar (i bästa fall) innan jag målat färdigt. Förhoppningsvis sker målning av detta lager under morgondagen, med reservation för återfall till den lättja som haft mig i sitt järngrepp fram till i eftermiddags. 

När målandet är färdigt ska rummet tömmas på paketen med golv och sedan städas ur. Därefter börjar finliret, dvs. tillsågning och inläggning av golvet. Detta ska sedan vitoljas (jag har inte bestämt mig riktigt ännu, men nästan!). 

För att inte få för lite att göra eller bli alldeles för stillasittande har jag tänkt dra igång lite parallella projekt. Dessa omfattar banala saker, såsom uppsättning av brandvarnare och anskaffande av armatur till hallen. 

För att, i förväg, sammanfatta mina erfarenheter kring renoveringen av sovrummet, så måste jag nämna följande;

• spackling. Det hade varit ett mindre mirakel om jag inte lärt mig detta till den nivå jag gjort.
• öga för detaljer. Det är mycket att hålla koll på i takt med att allt börjar ta form. 
• tålamod. Detta är en egenskap som jag lärt mig att besitta. Elaka tungor kanske gör gällande att det är det enda, eller det mesta, jag besitter. Detta med tanke på den tidsrymd vilken förflutit sedan jag började riva ner tapeterna...

Nöjd som jag var efter det att jag plockat undan roller, pensel och färgtråg begav jag mig till en liten affär i VH för att handla glass. Belöning är sällan, för att inte säga aldrig, fel! Bilden längst ner visar vad jag köpte. Och NEJ, jag åt inte upp båda två på en gång. Jag åt bara hälften. Av varje sort...

Bra där!

Nä, om jag skulle ta mig lite glass?

Må väl!

Detalj av slipat spackel och torkat, oslipat, spackel.

 Ännu mer oslipat spackel (och en strömbrytare).

 Vitt.

 Ännu mer vitt.   

Ytterligare lite mer vitt. 

 Gott. 

Gårdagens halvhjärtade försök till renovering blev just så - totalt och initiativlöst halvhjärtat!

Tanken var igår att senare på kvällen publicera lite mer information kring hur jag faktiskt hade lyckats väldigt bra med att slipa ner det sista av spacklet, och därefter bestrukit resterande väggyta med färg.

Nu blev det inte så.

Däremot gör jag ett nytt försök om en liten stund. Tanken idag är densamma som igår (med risk att göra någon besviken. Nej, idag ska jag ta mig i kragen och med stormsteg närma mig dagen då rummet faktiskt är iordningställt. Det börjar bli lite.."pinsamt"..nu...).

Återkom gärna och "njut" av avslöjande bilder på kvällens framsteg.

Som avrundning innan arbetet tar vid, så vill jag bara be om ursäkt för gårdagens missledande information. Ikväll har jag gjort en mer uppriktig bedömning av rimligheten i mitt åtagande, vilket sannolikt ger ett nytt inlägg här om några timmar. Jag ber om ursäkt för mitt "bedrägliga", för att inte säga oärliga, beteende. Försök ha överseende.

Nyss hemkommen från ett soligt, men kyslaget, Malmö IP. 

Mff besegrade Köge med 5-1 i en ganska så avslagen match. Dock värmde solskenet en del i första halvlek. Under matchens sista tio minuter blev kylan mer och mer påträngande, och jag gick huttrande hem så fort benen bar mig.

Snart dags att förtära de kanelbullar som just nu svettas i ugnen. Därefter ska jag ta itu med sovrummet. 

Äntligen säsongspremiär!

Äntligen solsken och lite (med betoning på lite) värme!

Äntligen sista ansträngningen för att få väggarna färdiga i sovrummet!

Äntligen!

Bloggtorkan har drabbat mig med full styrka. Nåja, nästan full styrka. Jag har åtminstone lyckats uppbringa kraft nog att skriva om mitt elände.

Varför denna håglöshet?

En smygande känsla av likgiltighet och uppgivenhet.

Sovrummet hånskrattar ständigt åt mig.

Nya projekt på gång. Inte hemma. På jobbet.

Nya tag och nya möjligheter.

Nya utmaningar.

Ny glädje.

Nytt år.

Dags att sova nu. Träning 06:45 imorgon.

Sedan - jobba!

God natt och må väl!

När detta dygn strax (tre timmar kvar - allt är relativt) är till ända, så har jag fortfarande inte (högst sannolikt åtminstone! Det är trots allt tre timmar kvar) arbetat något med sovrummet idag heller. Det är andra dagen i rad som jag inte arbetar i sovrummet. Det är, för den delen, andra dagen i rad som jag inte gjort något annat med lägenheten heller. Det är också andra dagen i rad som jag skriver om att jag inte gjort något i sovrummet. Summerar jag de två senaste dagarna så har jag lagt ner den tid som jag kunde använt för renovering, på att skriva inlägg om att jag inte renoverat.

Förvisso måste jag respektera grannarna, vilket innebär att jag inte kan väsnas hur sent som helst. Då jag ofta (jag undrar om följande verkligen är sant, eller om det bara känns så?) kommer hem väldigt sent, så blir det nästan aldrig läge att nyttja de tidiga timmarna av kvällarna till att väsnas. Helgerna sover jag. En del. Mer än i veckorna åtminstone. Resten av tiden är jag väldigt upptagen med...med...att...skriva inlägg här?

Det här med blogg kanske inte var en så klok idé? Tanken var ursprungligen, och är också framgent, att skriva om fortskridandet med renoveringen. Detta för att jag (primärt) skulle kunna se tillbaka och njuta av förändringen från gammalt till nytt. Sedermera har bloggen utvecklats till att jag även delar med mig till andra som läser, och nu inte bara om renoveringsarbeten, utan även om mina säregna funderingar.

Nu är tiden mogen att kombinera renovering med blogg, och få ut det mesta, och bästa, av två underbara världar.

"-Lycka till Niklas!"

"-Tack!"

Må väl!