Direktlänk till inlägg 9 juni 2010
Okej, jag erkänner!
Jag får svälja min stolthet.
Det är dock lika "lätt" att svälja den som att svälja allt annat jag ger mig på att svälja (frånsett flytande föda/drycker, som turligt nog inte omfattas av min hjärnas sadistiska maktspel med min kropps reflexfunktioner).
Bulimiker önskar mig nog evig olycka, men vad ska jag göra? Svälja det också? Ha! Lycka till!
En nedgång i BMI från 25,3 till 24,4 är ju "alltid något", även om det inte märks på mig (det var verkligen inte eftersträvansvärt, eller nödvändigt heller för den delen).
"Aktivt sväljande" upptar säkert tre timmar av min dag, sju dagar i veckan - sedan i december förra året.
Vem orkar skriva ett strukturerat och innehållsrikt inlägg när ovanstående tillstånd råder? Det är knappt att jag mäktar med det alltid.
I ärlighetens namn kan jag inte förstå hur jag orkat renovera och blogga i den utsträckning och omfattning som jag gjorde under kvartal ett?
Inte blir jag klokare av att inte förstå anledningen till denna anomali.
Säkert är att osäkerheten, och okunskapen med för den delen, till ovanstående grundar sig i det okända. I det som inte låter sig förstås. I det som vägrar att ge sig tillkänna.
Nog så. Acceptansen är inledd, och längs denna väg har jag vandrat sedan en tid. Fortsättning följer i den utstakade riktningen. Hur jobbigt det tidvis än må vara.
Nu kan det bara bli bättre.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 | 10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 | 16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 | 24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
29 |
30 |
|||||||
|