En kort arbetsvecka är slut. Endast tre dagar denna vecka. 52 plustimmar på flexkontot, vilket är en utökning med fyra timmar från förre veckans "jobbmaraton".

Vilken vecka det varit! Tyvärr i en tämligen negativ bemärkelse. Min arbetsplats/-situation är inte vad den en gång varit. Turbulens och intensivitet är numera konstant förekommande tillstånd i vardagen. Jag minns den tid då jag precis börjat på mitt jobb. Några månader (eller närmre ett halvår när jag tänker efter) förflöt utan att jag kände en tillstymmelse till stress, orimlig arbetsbelastning etc. Timmarna segade sig fram. Minuterna kändes nästan oändliga ibland. Rörde klockans visare sig verkligen framåt? Ibland undrade jag nästan hur jag skulle stå ut? Trivdes jag? Allt var så nytt. Flexkontot ekade tomt. Det var till och med så "illa" att jag fick "låna" tid av företaget. Minus (!!) på flexkontot. När hände det senast? Ja just det - för drygt fyra år sedan.

Det nyss författade stycket visar på en tid som bjärt står i kontrast till, framför allt, det senaste året. I höstas arbetade jag ganska många, och högintensiva, timmar övertid. Kvartal ett har varit lugnare, nästan lite väl lugnt och händelsefattigt.

Det börjar ordna upp sig nu...

Allmänintresset för min arbetssituation är antagligen noll och inget, men har du läst så här långt kan du lika gärna läsa lite till.

Jag anar en ljusning i den mörkare delen av jobbtillvaron. Nog så.

Framtiden. Denna tidsrymd fylld av oändlighet och oförutsägbarhet. Framtiden. Denna tidsrymd fylld av hopp och förväntan.

Framtiden. Denna tidsrymd fylld av mycket, men inte ofta analyserad i inlägg på denna blogg.

Framtiden. Ikväll gästspelar du, och huvudrollen är nästan din (huvudrollen är så klart min! Det är ju trots allt min blogg). 

I framtiden är det omöjliga möjligt. I framtiden ger arbetslöshet arbete. 

Tänk - att jag inte kommit på det tidigare!

Nästan lite smått genialiskt.

Må väl i den ljumma sommarnatten.