Jag borde inte skriva något. 

Jag vill däremot skriva. 

Det jag skriver kommer att tolkas (ännu mer nu efter det jag nyss skrev).

Egentligen har jag inga bekymmer och inget konkret att skriva av mig kring eller beklaga mig över.

Varför då denna, ovanstående, inledande mening?

Ärligt talat så vet jag inte... 

Turbulens har präglat mitt liv de senaste två åren. Verkligen. Turbulens. Kanske dags att överlägga med Världen och nå konsensus? Jag kan ju trots allt inte bära hur mycket som helst på mina axlar. Är konsensus en utopi? Har jag fastnat i vinkelvolten? 

Varför skriver jag om detta? Jag mår ju bra, och har inga bekymmer (nåväl, inga stora bekymmer. Snarare bekymmer som rör vad jag ska ta på mig för kläder på morgonen, om jag ska köpa ett nytt objektiv till min kamera osv.).

Varför ska jag så frön i andra människors medvetanden om att jag

skulle ha bekymmer? Det vill jag inte. Sannolikt är nyttan med detta inlägg snarare att låta hjärnan vila. Den väger, i skrivande stund, ca 100 kg (här vill jag inflika en uppmaning till min, slarviga, omvärld; försök uttala ordet kilogram nästa gång du ska referera till en vikt i enheten kg. Det heter inte "Jag väger 80 kilo", vilket, näst intill, alla säger. 80 kilo... - vad?! Kilo betyder tusen, därav ord som kilogram, kilometer, kiloton osv. Så, snälla, försök! (här vill jag sända en tanke till Nils Herrström, som för övrigt var en väldigt intelligent man! Släktband? Javisst!)). Åtminstone känns den väldigt tung. Förhoppningsvis är den nedbantad imorgon. Hur ska jag annars orka lyfta huvudet från kudden?

Analytiska förmåga. Jag tänker sticka ut hakan och våga påstå att jag är ganska analytiskt lagd. Hyfsat smart faktiskt. Jag kan en hel del saker. Väldigt, väldigt många onödiga (eller till synes onödiga), men också ett litet antal bra, saker. Nu hör ju de senaste sakerna inte riktigt hit. Det handlade om analytisk förmåga. 

Jag har ingen analytisk förmåga längre. Den är omintetgjord. Utbränd. Tömd. Borta. Saknar jag den?

Nej, jag mår inte dåligt (ta nu inte detta som ett "rop på hjälp" eller liknande former av sökande efter uppmärksamhet!). Jag mår verkligen inte dåligt. 

Jag mår.

Att författa i affekt har sina för- och nackdelar. Sannolikt författar jag alltid i någon sorts affekt, men extremvarianterna brukar föra med sig tämligen "intressanta" inlägg. Jag önskar att jag inte skrev när jag är i ett sådant sinnestillstånd, men någonstans, som en sorts sjuk avart, har jag en stark böjelse för affektinfluerat författande (åtminstone när det gäller mitt eget författande. Nåväl, andras författande kan ju också bli, mer eller mindre, intressant då de skriver i affekt). Hur som haver kan jag, så klart, inte ta bort detta inlägg. 

Hur skulle det se ut?

Nu väntar sängen innan en ny, och väldigt händelserik och intressant, arbetsdag tar vid. 

Må väl. Det tänker jag göra!